"Det är nog damen"

Idag har jag gått an och städat min lägenhet. Det var väldigt behövligt. Jag hittade hundhår från tre olika hundar. Jag har ingen hund. Och så hittade jag damm. Jag har dammtorkat väggen på toa. Varför blir mitt badrum alltid mest dammigt av hela min lägenhet? Varje gång jag irriterar mig på damm tänker jag på en klient jag hade en gång...

En tid jobbade jag åt boendestöd i Umeå. Boendestöd är en finare variant av hemtjänst. Eller finare och finare...Ok, boendestöd är en form av hemtjänst. Just min del av boendestöd riktade sig till psykiskt obegåvade människor. Min uppgift var, till största del, att hjälpa till med städning och matlagning. Mycket städning blev det. Det blev väldigt mycket städning eftersom jag samtidigt jobbade på hotell och städade rum. Nåja.

En av mina klienter var en man som kom från Iran. Han hade inte så mycket saker i sin lägenhet så städningen gick väldigt fort och var väldigt enkel. En gång hade mitt schema slupat sig så att när det blev min tur att fara till honom hade jag inte varit där på flera veckor. Men rutinerna var desamma. Dammtorka, bädda, dammsuga, vaska, slänga skräp, hejdå. Det enda som skilde den gången från alla andra gånger var lukten som spred sig i lägenheten medan jag städade. Det luktade mer illa efter städningen än före. Till och med mannen märkte det. Han la huvudet på sne och tittade på mig med ursäktande ögon:

-Det är nog Damen!

Jag måste ha sett helt konstig ut. För han upprepade sig med lite mer ansträngning och lite mindre brytning:

- Det är nog damen.....i damsugaren?

Dagens I-landsproblem

Jag blir bländad av displayen på min bilstereo när det är mörkt ute.

När inte kroppen vill

Foten - den här hälsporren (inflamationen), som jag har dragits med sen slutet av juni, har inte gått över än.
Ryggen - stressrelaterat ryggskott som hotar nypa till lite då och då.
Knäna - har bråkat med mig sen jag tyckte det var kul att åka snowboard.
Vikten - nu har jag aldrig varit en sån som kan vräka i mig mat utan att det syns. Inte ens när jag var tonåring. Jag har alltid lagt på mig. Men nu tycker jag att det går extra fort på och segt av.
Höfterna - låser sig när jag gör hastiga förflyttningar från sittande till stående.

Jag vägrar i sten acceptera att jag håller på att bli gammal. Verkligen inte. Men nog tycker jag ändå att min kropp har lite väl många krämpor för sig.

Nöden har ingen lag

Vägen från mitt hus till mitt jobb går genom vår lilla stad, på en väldigt trafikerad gata. Den vägen som kommunen vill att vi alla ska ta för att det inte ska bli för många bilar i själva stadskärnan. Så det kör en hel del bilar på den vägen. Speciellt mellan 7.30 - 8.00 när alla ska till sina jobb och skolor.

Uppenbart är det även då man ska välja att urinera vid vägkanten. Om man är tjej. Eller? Både jag och bilisterna runtomkring ifrågasatte om vi verkligen såg det vi såg. Men vi såg. Min första tanke var att det var en lokal A-lagare som verkligen höll på att spricka. Fast, hon hade på sig kläder med kommunens emblem. Och det har inte våra a-lagare, vad jag vet vill säga. Sen tänkte jag att hon inte hade något annat val än att sätta sig vid vägen. Sju steg bort finns det dock en liten buske hon hade kunnat gömma sig bakom. För att inte prata om de tjugosju stegen hon hade behövt ta för att gå in på lokalredaktionen och låna deras gästtoalett. Men nöden kanske inte har någon lag?

Face the animal...eller inte!

Hösten är här. Och tack gode Gud för det! Hösten är ändå den bästa årstiden som finns. Allt börjar om och jag kan få saker gjorda. Eller det är tanken i alla fall. Men det rör på sig i alla fall. Rutinerna har börjat att komma på plats. Och ändå finns det tid att skaffa sig nya rutiner. En sak som jag har gjort en hel del, och som nästan är en del av mina dagliga rutiner now, är att titta efter björn.

För dig som känner mig så vet du att björnar står absolut först på min fobi-lista (före både fåglar och disktrasor). Och kanske är det så att jag försöker göra upp med mina fobier (iaf då björnar) för tanken är att jag ska se en björn i år. Face the fear så att säga. Och hittills går det väl inte så bra. Inte en enda liten björnrumpa i sikte. För mig alltså. Andra har minsann sett björnrumpor i år. Sägs det.

Så här i jakttider hoppas jag att björnen ska komma ut på vägen när jag kör förbi. Att den ska stå på behörigt avstånd på en äng och visa upp sig för mig. Och kanske kommer björnen att stå där en vacker dag. Mer troligt är dock att den inte kommer att stå där eller att jag möter björnen under mindre kontrollerade former så jag faktiskt dör på kuppen. För att spela död känns helt överskattat...

Älg har jag då sett så det räcker. Senast idag såg jag en. Den åkte på ett släpvagn. Den var död. För hur tokigt hade det inte varit om den hade åkt släp levande? Jajjemän, visst ser man Hälge framför sig?

I'm in the corner

Sitter på jobbet. Borde nog jobba men nätet hoppar på och av. Det betyder väl att jag får pausa lite? Och när jag nu ändå sitter här kan jag väl lyssna på Robyn undertiden. Jag vet inte om jag blir glad eller ledsen av hennes texter. Tyvärr känner jag mig lite som tjejen i låten...

I'm in the corner, watching you kiss her
I'm right over here, why can't you see me
I'm givin' it my all, but I'm not the girl you're takin' home
I keep dancin' on my own

Föreställningar och fördomar

När jag ser människor som jag inte känner så kan jag ibland undra hur deras liv gestaltar sig. Det bor en kvinna i huset mitt emot mitt. Hon har tre små hundar som hon brukar rasta och det är då jag ser henne. Hon går samma runda varje gång hon rastar hundarna. Ibland har hon klätt de små i varierande täcken för att de ska orka vara ute i kylan. Och jag undrar hur hon har det. Jag har gjort mig en massa föreställningar och även fördomar mot henne.

Och då där är det med ganska många människor som jag ser. Som finns utanför mitt liv. Det är oftast en föreställning och en fördom som jag har gjort mig om den människan. Och jag kommer förmodligen aldrig få veta hur det egentligen ligger till. Mest för att många av dessa personer för alltid kommer att finnas utanför mitt liv.

Ibland undrar jag vad min brevbärare ska tro om mig. De senaste veckorna har jag fått olika typer av brev hem i brevlådan. Det hela toppades av brev från Socialtjänsten, Kronofogden och Kriminalvården.

Kronofogden var ett felskickat brev som skulle till en helt annan människa. Soc ville bjuda mig på en föreläsning och Kriminalvården ville ha en påskift för min klients räkning. Eftersom jag har uppdrag åt soc och kriminalvården är det naturligt att jag då och då får papper att skriva på eller information att läsa. Men det kan ju inte min brevbärare veta. Hade jag varit min brevbärare hade jag verkligen gjort mig en föreställning om hur människan i lgh 60 var för typ.