Face the animal...eller inte!

Hösten är här. Och tack gode Gud för det! Hösten är ändå den bästa årstiden som finns. Allt börjar om och jag kan få saker gjorda. Eller det är tanken i alla fall. Men det rör på sig i alla fall. Rutinerna har börjat att komma på plats. Och ändå finns det tid att skaffa sig nya rutiner. En sak som jag har gjort en hel del, och som nästan är en del av mina dagliga rutiner now, är att titta efter björn.

För dig som känner mig så vet du att björnar står absolut först på min fobi-lista (före både fåglar och disktrasor). Och kanske är det så att jag försöker göra upp med mina fobier (iaf då björnar) för tanken är att jag ska se en björn i år. Face the fear så att säga. Och hittills går det väl inte så bra. Inte en enda liten björnrumpa i sikte. För mig alltså. Andra har minsann sett björnrumpor i år. Sägs det.

Så här i jakttider hoppas jag att björnen ska komma ut på vägen när jag kör förbi. Att den ska stå på behörigt avstånd på en äng och visa upp sig för mig. Och kanske kommer björnen att stå där en vacker dag. Mer troligt är dock att den inte kommer att stå där eller att jag möter björnen under mindre kontrollerade former så jag faktiskt dör på kuppen. För att spela död känns helt överskattat...

Älg har jag då sett så det räcker. Senast idag såg jag en. Den åkte på ett släpvagn. Den var död. För hur tokigt hade det inte varit om den hade åkt släp levande? Jajjemän, visst ser man Hälge framför sig?