"Det är nog damen"

Idag har jag gått an och städat min lägenhet. Det var väldigt behövligt. Jag hittade hundhår från tre olika hundar. Jag har ingen hund. Och så hittade jag damm. Jag har dammtorkat väggen på toa. Varför blir mitt badrum alltid mest dammigt av hela min lägenhet? Varje gång jag irriterar mig på damm tänker jag på en klient jag hade en gång...

En tid jobbade jag åt boendestöd i Umeå. Boendestöd är en finare variant av hemtjänst. Eller finare och finare...Ok, boendestöd är en form av hemtjänst. Just min del av boendestöd riktade sig till psykiskt obegåvade människor. Min uppgift var, till största del, att hjälpa till med städning och matlagning. Mycket städning blev det. Det blev väldigt mycket städning eftersom jag samtidigt jobbade på hotell och städade rum. Nåja.

En av mina klienter var en man som kom från Iran. Han hade inte så mycket saker i sin lägenhet så städningen gick väldigt fort och var väldigt enkel. En gång hade mitt schema slupat sig så att när det blev min tur att fara till honom hade jag inte varit där på flera veckor. Men rutinerna var desamma. Dammtorka, bädda, dammsuga, vaska, slänga skräp, hejdå. Det enda som skilde den gången från alla andra gånger var lukten som spred sig i lägenheten medan jag städade. Det luktade mer illa efter städningen än före. Till och med mannen märkte det. Han la huvudet på sne och tittade på mig med ursäktande ögon:

-Det är nog Damen!

Jag måste ha sett helt konstig ut. För han upprepade sig med lite mer ansträngning och lite mindre brytning:

- Det är nog damen.....i damsugaren?

Dagens I-landsproblem

Jag blir bländad av displayen på min bilstereo när det är mörkt ute.

När inte kroppen vill

Foten - den här hälsporren (inflamationen), som jag har dragits med sen slutet av juni, har inte gått över än.
Ryggen - stressrelaterat ryggskott som hotar nypa till lite då och då.
Knäna - har bråkat med mig sen jag tyckte det var kul att åka snowboard.
Vikten - nu har jag aldrig varit en sån som kan vräka i mig mat utan att det syns. Inte ens när jag var tonåring. Jag har alltid lagt på mig. Men nu tycker jag att det går extra fort på och segt av.
Höfterna - låser sig när jag gör hastiga förflyttningar från sittande till stående.

Jag vägrar i sten acceptera att jag håller på att bli gammal. Verkligen inte. Men nog tycker jag ändå att min kropp har lite väl många krämpor för sig.

Nöden har ingen lag

Vägen från mitt hus till mitt jobb går genom vår lilla stad, på en väldigt trafikerad gata. Den vägen som kommunen vill att vi alla ska ta för att det inte ska bli för många bilar i själva stadskärnan. Så det kör en hel del bilar på den vägen. Speciellt mellan 7.30 - 8.00 när alla ska till sina jobb och skolor.

Uppenbart är det även då man ska välja att urinera vid vägkanten. Om man är tjej. Eller? Både jag och bilisterna runtomkring ifrågasatte om vi verkligen såg det vi såg. Men vi såg. Min första tanke var att det var en lokal A-lagare som verkligen höll på att spricka. Fast, hon hade på sig kläder med kommunens emblem. Och det har inte våra a-lagare, vad jag vet vill säga. Sen tänkte jag att hon inte hade något annat val än att sätta sig vid vägen. Sju steg bort finns det dock en liten buske hon hade kunnat gömma sig bakom. För att inte prata om de tjugosju stegen hon hade behövt ta för att gå in på lokalredaktionen och låna deras gästtoalett. Men nöden kanske inte har någon lag?

Face the animal...eller inte!

Hösten är här. Och tack gode Gud för det! Hösten är ändå den bästa årstiden som finns. Allt börjar om och jag kan få saker gjorda. Eller det är tanken i alla fall. Men det rör på sig i alla fall. Rutinerna har börjat att komma på plats. Och ändå finns det tid att skaffa sig nya rutiner. En sak som jag har gjort en hel del, och som nästan är en del av mina dagliga rutiner now, är att titta efter björn.

För dig som känner mig så vet du att björnar står absolut först på min fobi-lista (före både fåglar och disktrasor). Och kanske är det så att jag försöker göra upp med mina fobier (iaf då björnar) för tanken är att jag ska se en björn i år. Face the fear så att säga. Och hittills går det väl inte så bra. Inte en enda liten björnrumpa i sikte. För mig alltså. Andra har minsann sett björnrumpor i år. Sägs det.

Så här i jakttider hoppas jag att björnen ska komma ut på vägen när jag kör förbi. Att den ska stå på behörigt avstånd på en äng och visa upp sig för mig. Och kanske kommer björnen att stå där en vacker dag. Mer troligt är dock att den inte kommer att stå där eller att jag möter björnen under mindre kontrollerade former så jag faktiskt dör på kuppen. För att spela död känns helt överskattat...

Älg har jag då sett så det räcker. Senast idag såg jag en. Den åkte på ett släpvagn. Den var död. För hur tokigt hade det inte varit om den hade åkt släp levande? Jajjemän, visst ser man Hälge framför sig?

I'm in the corner

Sitter på jobbet. Borde nog jobba men nätet hoppar på och av. Det betyder väl att jag får pausa lite? Och när jag nu ändå sitter här kan jag väl lyssna på Robyn undertiden. Jag vet inte om jag blir glad eller ledsen av hennes texter. Tyvärr känner jag mig lite som tjejen i låten...

I'm in the corner, watching you kiss her
I'm right over here, why can't you see me
I'm givin' it my all, but I'm not the girl you're takin' home
I keep dancin' on my own

Föreställningar och fördomar

När jag ser människor som jag inte känner så kan jag ibland undra hur deras liv gestaltar sig. Det bor en kvinna i huset mitt emot mitt. Hon har tre små hundar som hon brukar rasta och det är då jag ser henne. Hon går samma runda varje gång hon rastar hundarna. Ibland har hon klätt de små i varierande täcken för att de ska orka vara ute i kylan. Och jag undrar hur hon har det. Jag har gjort mig en massa föreställningar och även fördomar mot henne.

Och då där är det med ganska många människor som jag ser. Som finns utanför mitt liv. Det är oftast en föreställning och en fördom som jag har gjort mig om den människan. Och jag kommer förmodligen aldrig få veta hur det egentligen ligger till. Mest för att många av dessa personer för alltid kommer att finnas utanför mitt liv.

Ibland undrar jag vad min brevbärare ska tro om mig. De senaste veckorna har jag fått olika typer av brev hem i brevlådan. Det hela toppades av brev från Socialtjänsten, Kronofogden och Kriminalvården.

Kronofogden var ett felskickat brev som skulle till en helt annan människa. Soc ville bjuda mig på en föreläsning och Kriminalvården ville ha en påskift för min klients räkning. Eftersom jag har uppdrag åt soc och kriminalvården är det naturligt att jag då och då får papper att skriva på eller information att läsa. Men det kan ju inte min brevbärare veta. Hade jag varit min brevbärare hade jag verkligen gjort mig en föreställning om hur människan i lgh 60 var för typ.

Går jag på droger?

Kanel - på något sätt lyckas jag få in kanel i så gott som varje mål mat jag äter. I gröten på morgonen, i kesot till mellanmål, ok..kanske inte till middag (om jag inte äter gröt då också) (kanske är jag även lite besatt av gröt?) och det blir oftast keso även till kvällsmål. Med kanel.

Träning - var på bodypump igår. Fick helt klart ett hallelujamoment. Och en nära extatisk upplevelse. Jag till och med vaknade lycklig i morse - för att jag hade tränat igår. Dock så skriker benen i protest och att bo på övervåningen gillades inte av benen som skulle ta sig ner för trappan. Så vad gör man åt det? Jo, man far till gymmet och våldför sig på sin egen överkropp. För att matcha träningsvärken, ju! Går ju inte att vara ojämnt tränad.

Gröt? Nä, det har inte gått in på beroende än. Det är mest bara en njutning av att äta kolhydrater igen som gör att gröt är lysande!!!!

Abstinens då...?

Våren är på väg - faktiskt!

Äntligen har våren kommit även hit. Idag är den dagen man ska byta däck på bilen. Till sommardäck alltså. Om man nu hade ägt ett par sånna vill säga. I julas kom jag på den smarta ideén att köpa nya vinterdäck. Sagt och gjort. Grjejen är bara att jag bestämde mig för att sätta mina nya däck på mina sommardäcksfälgar. Det betyder att jag hade nya, fina vinterdäck på gamla, fina fälgar. Och det är allt jag fortfarande har. Dock beställde jag nya idag :) Lite halvlaglig vill man ju ändå vara. Så jag byter snart till sommardäck.

Nä men, jag är nöjd!

Vaknade i natt, av skräck. Sängen vibrerade och ett dån, ett riktigt oljud, hördes. Stel av rädsla försökte jag identifiera ljudet. Ett ljud som jag inte hört på mycket, mycket länge. Det rasade från taket. Och inte bara lite. När jag väl kom på vad det var så kändes det rätt trevligt. För när det rasar från tak innebär det att det är varmt ute. Eller varmare i alla fall. Jag är så less snöande och kyla så jag välkomnade faktiskt ljudet av rasande snö från mitt tak. Trots att jag nästan dog av skräck en kort stund.

På väg ut till min bil fick jag en iskall droppe i nacken. Det droppade från garagetaket. Förutom den isande känslan och den blöta upplevelsen så kändes det också ganska positivt. Det betyder att den härliga våren har börjat visa upp sig.

Och kan du tänka dig, idag hade jag solglasögon på väg TILL jobbet. När hände det senast? När sist gick solen upp före mig?

Och trots att det är måndag morgon, trots att lovet är slut och trots att jag har ont i mina fingrar av allt virkande så är jag ändå ganska nöjd. Nöjd med det mesta!

Jag är här!!!

Jag är i Jämtland. Här har jag aldrig varit förut. Och faktum är ju att jag inte höll på att ta mig hit heller... det hela började en helt vanlig onsdag i början av mars.

Jag hade bokat en tågbiljett för att åka till min braiga vän Å som bor i Östersund. Jag hade ju som sagt aldrig varit i Jämtland förut och jag hade inte träffat Å heller på väldigt länge. Så förväntingarna på min resa var rätt höga. Dessutom har jag sportlov nu. Och då ska man ju aktivera sig. Gärna då utomhus. Men hallå, det har ju bara snöat!!! Nåväl, även väderprognosen såg ut att vara på min sida.

Eftersom min käre far har viss insynsrätt i det här med tågtrafiken kunde han konstatera att tåget jag skulle åka med från Älvsbyn var någon sent. Men lite sent brukar dom ju ändå fixa. Jag hade ju ett tåg att byta till i Ånge kl 04.15 på torsdagsmorgon. Allt för att vara framme i Östersund 06.30! Tidigt kan man tycka, men jag skulle ju få en hel dag att sportlova på i Östersund. Smart va?! Förutom att tåget blev över en timme sent från Älvsbyn kändes fortfarande rätt ok...

Min plats var upptagen av en sovande militär. Militären och dess kompisar - alla 65 - hade deltagit i en stor NATOövning i Norge de senaste två veckorna. Jo, det kändes på lukten att de hade legat ute. De senaste två veckorna. Nu tog de igen bristen på sömn och bristen på skräpmat och öl på ett effektivt sätt. Den lukten...En av militärerna tittade på mig med vädjan i ögonen och förklarade att dom skulle av i Bastuträsk. Så om jag kunde hålla mig tills dess så skulle jag sen bli av med dom.

Bastuträsk är ju som en helt egen berättelse i sig. När vi kom till Bastuträsk så blev vi stående där ett tag. Jag började bli lite störd över mitt tåg som jag snart skulle byta till i Ånge. Och konduktören var stressad och mummlade något om ombokningar och sen skyndade han sig iväg. Sen började det gå rykten. Rykten som sa att ett annat tåg hade spårat ur, 5 vagnar som körde rakt genom en stängd växel, några kilometer framför oss på samma spår. Den stressade konduktören bekräftade det - därav stressan kom jag fram till. Vi satt fast i Bastuträsk!

Och som vi satt fast i Bastuträsk. Jag lyckades somna in och sov en timme, drygt. Sen var det kört med sömnen också. Det är svårt att slappna av när man inte vet vad som ska hända. När det ska hända. Och om det ska hända. Frågan var ju när vi skulle ta oss från Bastuträsk. Mitt tåg i Ånge hade jag missat för läääänge sedan. Vi satt kvar i Bastuträsk till kl 6.30 på torsdags morgon. Samma tid som jag skulle ha klivit av tåget i Östersund lämnade jag Bastuträsk - med BUSS.

Tur i oturen så visade det sig att det fanns en massa militärer kvar på tåget. Och dom skulle till Östersund. Jag har ingen aning om hur det gick för övriga resenärer på tåget men jag och resterande folk fick buss till Östersund. Förutom att bussens värme inte fungerade - den gick inte att stänga av. Det blev shorts och linneväder i bussen i 7 timmar. Det var alltså 40 militärer på bussen. Som också hade legat ute i två veckor...ja, ni förstår hur kombinationen blir.

Men till slut - 7 timmar sen - så kom jag fram till Östersund. Och nu är jag här!

Jo, just ja...

...jag har en blogg.

Jo, jag borde uppdatera den.

Jo, men det är OS på tv.

Livets EKG-kurva

Idag är en sån där underbar vårvinterdag. Solen skiner och himlen är alldeles blå. Det är -5 grader ute och hade jag haft dörren öppen hade jag säkert hört fåglar som kvittrar. Igår bestämde jag och en vän att vi skulle åka slalom idag. Det är ju perfekt väder för en tur till det lilla berget. Om det inte hade varit så att jag vaknade upp mitt i en förkylning. Halsen är sträv och bihålorna hotar med att ploppa ut ögonen. Jag kände ett litet kli i halsen igår men tänkte att det berodde på att jag befann mig i ett hus med en hamster. Men i morse, i min egen säng, utan hamster, fanns det inga undanflykter längre. Jag har ont i halsen.

Men å andra sidan så kan det förklara en hel del av mitt humör den senate tiden. Om jag har hållit på att bli förkyld så förklarar ju det varför jag är trött och har ont i huvudet. Det är inte bara för att jag hade en dålig fredag på jobbet och ett lååååångt och hjärnätande samtal med en kvinna om mina försäkringar och pension. Efter det kände jag mig förståndshandikappad och hade ångest. Varför ska det vara så svårt och stort det här med pengar. Pengar som ska bara, helst, ska rulla in när jag blir äldre. Så fredagen var inte så bra med andra ord.

Lördag spenderade jag både en massa tid och en massa pengar på stan med min Kirunavän och hennes mamma. Jag tokshoppade helt enkelt! Så kul och så behövligt. Det jag minst av allt behövde var den lilla söta tekannan som nu står på mitt bord, med rykande hett te i. Men den var så söt. Och billig. Så den fick flytta hem till mig. På kvällen bar det av på lagfest. Det är ju en av de största fördelarna med att spela med i ett lag. Man kan ha lagfest. Det var jättekul och super spontant.

Helgen skulle alltså toppas med slalom. Men nej, nu måste jag tänka om. Kanske ska jag planera in en stillsam promenad med vovven istället. Och kanske en film till kvällen. Jo, det är nog lagomt en söndag som denna.

Ännu mer?

Jag såg nästan ingenting för snön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer.

Ja, jag vet att jag har citerat Euskefeurat förut. Men nu kommer det verkligen bara mer och mer snö. Det är riktigt mycket snö nu igen. Svårast är att köra bil:

* Brotta sig in i garaget. Det är en driva framför dörren och en liten glaciär på taket. Glaciären kryper sakta men säkert neråt. Snart kommer den att omvandlas till en driva. Jag bävar för den dagen
* Lista ut var vägen svänger. Eller inte svänger. Det här med snöröjning är ju inte våran kommuns starkaste sida. Trots norrlandskommun som vi är.
* Hitta bilen framför. Någonstans där borta - kanske - det är en bil. Men snöröken är i vägen.
* Efter en arbetsdag, med motor- och kupévärmare, är det dags att bryta sig in i bilen igen. Med hacka och spade. Typ.
* Tillbaka hem till garaget. Nu har plogbilen kört förbi och puttat drivan mot dörren igen. Eller så har plogbilen inte kört förbi utan hela dagens snöande har lagt sig som en jämn filt över infarten.

En flaska kommer lastad

En kväll i soffan

Att rulla bollen

För att en boll ska rulla behöver den en liten knuff i rätt riktning. En snöboll behöver en knuff nerför en backe för att kunna växa sig större. En stor snöboll är ibland exakt vad man behöver.
En boll som rullar kan göra mål. En boll som rullar kan behöva vallas på kanterna för att slutligen lägga sig i sidofickan. En boll kan rulla hole-in-one. Bollen kan också studsa och hoppa på sin väg framåt. Men den tar sig framåt.

I livet måste man då och då rulla bollar för att komma framåt. Rulla en och annan boll utanför de trygga ramarna. Kanske måste man vara beredd på att ta risken på en och annan studs. Kanske till och med att bollen rullar ur kurs. Men det kan vara värt det.

I veckan ska jag rulla en stor och skrämmande boll. Den är alldels på tok för långt utanför mina trygga ramar. Men jag ska rulla den!

Uppdatering: Bollen är rullad och ligger på andra planhalvan nu...

Inspirerad till 1000

Jag har haft en väldigt intensiv dag på jobbet idag. Förutom de obligatoriska 8-17 så har jag varit på föreläsning mellan 18-21. Jag är helt slut i ögonen. Det är lite svårt att se förvånad ut. Ögonlocken vill inte följa med när ögonbrynen drar sig uppåt. Jag gissar att jag ser mer drogad ut än just förvånad. Men det bjuder jag på. Det är ju ingen som ser mig :)

Inspirationen kommer från att jag faktiskt har världens bästa jobb. Jag älskar verkligen mitt jobb. Och idag älskar jag mina barn. Jag har världens bästa barn. Och idag var jag världens bästa person. Observera att jag inte var världens bästa lärare för idag handlade inte så mycket om att lära andra utan mer att lära mig själv. Jag har kommit på så många små frön av pedagogiska och sociala finurligheter så jag blir alldeles imponerad själv. Jag testade att lägga fram mina tankar för en klass och de nappade direkt! Jag testade också att lägga fram det till mina kollegor och fick även där ett positivt gehör. Så nu sitter jag här hemma och finular på hur jag ska kunna genomföra mina tankar. Jag känner mig nästan pirrig av förväntan över mitt lilla projekt. Dessutom har jag lekt elektriker och fått ihop två fungerande fönsterlampor till mitt klassrum :)

Föreläsningen handlade om ADHD och hur man ska tänka på när man bemöter folk med den problematiken. Förutom att jag diagnostiserade mig själv och i stort sett alla i min omgivning så blev jag inspirerad. Inspirerad till att gå ut och bemöta. Jag känner helt klart att jag är på rätt väg när det gäller mitt tänkande om adhd och barnen. Kändes inspirerande att känna mig på rätt väg.

Inte så ofta jag bloggar om min egen förträfflighet. Men idag har varit en bra dag. Och nytt för i år är att jag ska ta vara på de bra dagarna. Det finns nog med dåliga dagar att se tillbaka på.

Att få paket

I min värld fungerar det så att jag måste skicka efter något för att få ett paket. Det är ytterst sällan som det bara har dimpt ner ett paket. Men det är ok. För jag gillar att skicka efter saker. Speciellt ur klädeskataloger. Nu senast beställde jag en massa saker. Och visst, det kan komma i ett paket. Men passar allt jag har beställt? Det är ju som lite av ett lotteri det med. Fler gånger än inte, så sitter det inte helt ok men jag ids ändå inte skicka tillbaka det. Ja, det är dumt. I fredags hade min mamma hämtat ut ett paket som innehöll saker till oss båda. Och nu har jag en massa saker här hemma. Och tro det eller ej - allt passar! Så håll utkik - man vet aldrig när jag har nya kläder på mig.

I spåret

För två år sedan åkte jag längdskidor, en gång. Ja, eller nästan en gång. Jag åkte några gånger innan men sen åkte jag Tjejvasan. Efter det kändes det som om jag aldrig mer ville se ett par skidor. Det kan ha berott på att jag hade fruktansvärda skavsår på hälarna. Det kan också ha berott på att det var väldigt långt att åka.

Idag var det i alla fall bestämt att vi skulle ut och åka. Jag, syster och svåger. Jag vet inte riktigt vem som stod för vallningen men för mig funkar det så att jag bara lämnar skidorna i närheten av pappa eller syster så vallas dom tills jag kommer tillbaka. Tack!

Vi hade bestämt att vi skulle teståka SM-spåren (innan skid SM som hålls till veckan). Väl där var det inte alls kul. Spåret som vi tänkte åka var inte uppkört utan det fanns bara ett spår att välja på. Det spåret såg mer ut som ett EKG än ett skidspår. Upp, ner, upp, ner, upp och sen ner. Eftersom jag inte har så bra teknik så är det inge kul när det är jobbigt uppför och farligt nerför. Och nej, jag hoppar inte fram som dom gör på tv. Jag gissar att när jag ser sändningarna från SM så kommer den branta uppförsbacken knappt att märkas. Men,men, jag är ju bra på annat. Typ vinna över min syster i Settlers. Fast ärligt talat så var mina vinster (plural) också något av en engångshändelse. Det brukar vara hon som vinner. Hur som helst så var det då kul!

Tillbaka till skidorna. Eftersom vi uppenbarligen inte håller SMklass så packade vi in oss i bilen och bytte spår. Då gick det mycket bättre. Vi knäckte 5km och kände oss väldigt duktiga. Jag hade lite svårt att åka riktigt bra, dock. För när jag åkte Vasan tappade jag trugan på vänster stav. I och för sig så åkte jag 2,7 mil utan men då var spåret hårt. Idag var det för mycket lös snö utanför så staven sjönk ner för långt. Jag måste nog köpa en ny om jag ska ut och åka nån mer gång. För det tror jag väl ändå att jag ska. Det är faktiskt en riktigt bra träningsform.

Avatar

Var och såg filmen ikväll. Det var en verkligt bra film. Handlingen var bra men rätt förutsägbar. 3D effekterna var däremot enastående. Fanstastiskt! Dessutom kändes det verkligen inte som om filmen var 2.40 lång. Fick faktiskt knappt träsmak.

Läste i tidningen om att man kan bli deprimerad för att Pandora inte finns i verkligheten. Känner inte riktigt så. Känner mer att jag också vill ha en Jake Sully...

Hämnden är ljuv?

Till och med mina elever irriterar sig på hur vaktmästarna har gjort sitt jobb i mitt klassrum. Grejen är att dom har hängt upp ett skåp. På helt fel plats. Så fel så att det stör fortsatt verksamhet i klassrummet. Jag har fått flera erbjudanden om att pojkarna i 9an ska veva mot maktmästarn. Jag uppskattar tanken men jag tror inte att det är så ok om jag lät ungarna veva mot vuxna män. Inte för att jag exakt vet hur detta vevande ska gå till men jag känner att det inte vore så bra. Speciellt inte om pojkarna sen säger "men Bea sa...".
Hur det än är så tror jag att vaktmästarna tog ut sin hämnd på mig på en gång. Skåpet är i plåt och glas. Det är i stort sett totalt omöjligt att ta sig in i skåpet när det är låst. Skåpet är låst. Nycklarna ligger på hyllan. I skåpet.

Jag hann få puls igen och ungarna tyckte att vi skulle veva ännu mer. Förstår fortfarande inte det där med veva...
Dock hade jag så tur så jag kunde gå till min kollega och låna hennes nyckel till ett liknande skåp. Det var för väl. För hur skulle jag ha kunnat ta det med vaktmästarna utan att tappa fattningen?

En dag av blä

Vaknade 07.06 i morse. Låg länge och tittade på de gröna, digitala siffrorna som tittade tillbaka. Låg länge utan att förstå varför jag störde mig på siffrorna. 07.07. Något fattades. Ah! Klockan har inte ringt! Jag vaknade av mig själv! Jag hade helt enkelt glömt att ställa väckarklockan när jag gick i säng igår. Det har faktiskt aldrig hänt förut. Jag har faktiskt alltid ställt klockan...men jag har inte alltid stigit upp när den har ringt. I vanliga fall börjar RixMorgonZoo skvala 06.10 men med några snoosningar så är jag ändå inte uppe förrän - tidigast - 45 min senare. Det är inte heller ovanligt att jag stiger upp vid 7-tiden. Det beror helt på hur mycket jag förhandlar bort i mitt huvud - dusch, hårtvätt, frukost etc. Så att jag vaknade av mig själv 07 var egentligen inte någon fara. Det var bara obehagligt. Jag hade ju kunnat missa nå. Jag hade ju kunnat komma försent.

Klädde på mig - långkalsonger och polotröja med en yllekofta ovanpå. Det kalla klassrummet skulle besegras! Det var så skönt att inte frysa. Och fram på eftermiddagen hade värmen börjat fungera igen så det blev normal temp i rummet. Dock hann jag bråka med vaktmästarna. Ibland blir jag fashinerad hur inkompetent en människa kan vara i sitt yrke. Vaktmästare. Har hela samhall fått jobb åt kommunen? Idag lyckades vaktmästarn göra allt fel. Totalt fel. Och för att göra fel var dom tvungna att möblera om i klassrummet. Jag hade inte ens tänkt tanken att dom kunde göra så mycket fel på så kort tid. Men tydligen. När jag påpekade att jag vill ha det ändrat käftade gubben emot! Så gör man bara inte!

Det har som varit en blä dag idag. Kan bara hoppas att morgondagen har bättre saker som väntar mig. Eller så behöver jag något att se fram emot? Nå kul. Förslag?

Uppdatering av min smärta

Fortfarande ont i vaderna efter söndagens slalom. Det finns också planer på mer sport för helgen. Min syster ska dra med mig ut i längskidspåret. Har inte åkt sen jag åkte TjejVasan -08. Problemet är nog inte heller att åka på flacken...det är backarna som folk envisas med att sätta i spåret som kan ställa till det för mig. Jag tycker inte om att ramla.

Ytterst lite ont i armen efter sprutan. "Instickningshålet" som det kallas, känns som ett litet blåmärke. Känner mig ändå väldigt förskonad.

Nix, inget

Borde jag grymta lite förnöjt? Borde jag kolla om det knorrar sig i svanskotetrakten? Borde jag ha önskningar om att vältra mig i dy? Eller borde jag ens ha ont i armen?

Så även jag

Idag har jag vaccinerat mig. Jag kanske är jag lite efter. Kanske är det så att hypen är över. Kanske är det så att jag inte hade behövt ta sprutan. Men jag har kommit på att jag inte vill bli sjuk i vår. Förra åter var jag ju sjuk i stort sett 80% av läsåret. Det gjorde att jag prioriterade att orka jobba. Så jag hade i stort sett inget annat för mig - jobba och vila för att orka jobba. Jag vill inte ha det så igen. Inte nu när jag har upptäckt hur kul det är att röra på mig. Då vill jag inte bli sjuk och måste hålla mig stilla inne. Nä, ut i naturen med mig!

Så nu ska jag tillbringa kvällen med att känna efter. Känna efter om jag får några biverkningar.

Officiellt vår

24 tulpaner står på mitt bord. 24 tulpaner i olika färger. Nu är våren här! För som ni vet så älskar jag tulpaner. Allt med tulpaner.

Och nu måste jag verkligen byta gardinger. Julgardinerna passar inte till vårens färger.

Dagen efter

I morse svängde jag benen över sängkanten. Som vanligt. Satt och bävade för att faktiskt börja den här dagen, måndagen. Som vanligt. Ställde mig upp och...AJ! Vilken smärta! Båda vaderna knep ihop sig i kramp. Det hör inte till vanligheterna ska du veta. Det var länge sen jag kände just så där. Jag tog några stapplande steg ut ur sovrummet samtidigt som jag försökta komma på vad jag hade utsatt mig för. Jag hade varken styrketränat eller sprungit. Men just ja, slalom!
Härligt med träningsvärk!

Premiär på skidor

Sent igår fick jag ett sms med en förfrågan om slalom idag. Första tanken var "ojsåjobbigt" men snabbt gick det över till "undra vars jag har mina grejer" för att sen sluta på "JA!". Så 10.30 infann jag mig på den lokala lilla backen. Med utrustningen preppad och klar.

Förra året hade jag nära-döden-upplevelse på Vittjokk när jag åkte med mina kusinbarn. Jag hade ont i benen både upp och ner för backen. Kroppen kändes stel och jag vågade inte åka så fort som jag borde kunna. Det tog emot helt enkelt. Då åkte jag nog bara 5 åk tror jag. Idag var allt annorlunda. Jag fick inte ont i benen en enda gång. Jag kunde släppa på farten och svänga snävt och smidigt. Det var otroligt kul idag. Det kan ju också sägas att backen var underbar efter all snö som har öst ner över oss. Och att det var nästan nollgradigt ute och att solen tittade fram på oss.

När alla andra också kom på tanken att fara till backen slutade det roliga. Då stod vi i kö i nästan 8 minuter, åka upp tar ju också några minuter för att sen åka ner på under 1 minut. Då kändes det inte så värt. Och så började det blåsa. Riktig snålblåst. Men för att vara första gången i backen är jag mer än nöjd. Jag är imponerad över mig själv som orkade och vågade :) Det här kommer bli en kul skidvinter!

Ring gärna om du vill ha sällskap i nån backe i närheten!

Vädret idag

Det här med väder har varit väldigt omtalat på sista tiden. Inte bara i tidningar, Facebook och av mannen på gatan. Även den här bloggen har ju lyckats handla om väder. Och det är ju ändå så att vi har haft ett knasigt väder. Först har det öst, jag menar ÖÖÖÖST ner snö, och på senare tid har det varit kallt. Så kallt så att det nästan stannar av. Var är medelvädret? Kanske är det så att det kommer med tiden. Typ så där i mars kanske. Idag har det också varit knasigt. För idag är det -5 grader. Kändes nästan varmt och kvalmigt. Och solen har varit framme flera timmar idag. Det har varit riktigt lysande väder idag. Idag är en väderdag jag ska komma ihåg. För man vet aldrig när det är -5 och jag tycker att det är ett konstigt väder. Midsommar typ.

Det här med sport

Mini-golf kvalificierar inte in som sport. Mini-golf är en mental tortyrmetod. Mini-golf är ett ynkligt substitut för golf. Borde man kalla det för Stor-golf? Hur som helst så är inte mini-golf en sport. Alltså behöver man inte kunna spela det. Alltså behöver man inte känna sig så fasansfullt dålig. För mini-golf är inget man behöver kunna. Hävdar jag.

Bowling är en finfin sport. Mycket skicklighet och planering krävs. Att slänga iväg en strike eller sätta flera spärrar är ren skicklighet. Har inte alls med tur att göra. Finns inte heller några fåniga hjul och små plastpalmer att ta sig runt. Som i mini-golfen. Bowling är en sofistikerad och ädel sport.

Dart kan ju också vara en form av sport. Ibland. Kanske mest tur i och för sig.

Hur som helst så är ju en sport något man ska sträva efter att lyckas med. En sport är något man kan ha talang för. Något man kan känna sig nöjd över att ha utfört. Mini-golf är ju till och med ett fult ord...

Med risk för att tjata

Det är fasiken så kallt, alltså. Vi hade -32 i byn där jag jobbar. Efter arbetsdagen hade jag rätt så kantiga däck på bilen. Den skuttade och juckade sig som hemåt när jag väl släppte loss den från stolpen. Den ville hem till garaget. Och nu får den stå kvar där resten av dagen. Jag kommer inte att sätta min fot utomhus något mer det här dygnet. Kanske om nån erbjuder mig stora pengar, men bara kanske.

Min effektivitet från i morse höll i sig till kvart i två-snåret. Då kom stora klubban i huvudet och Bea kände inte för att jobba mer. Det finns egentligen tusen saker att göra på jobbet men efter att ha packat upp stolarna till mitt klassrum och fått dessa på plats, packat upp alla höstens flyttlådor, hängt upp allt på väggarna och hjälpt till med diverse dataihopsättande kände jag mig färdig. All planering går ju att göra en annan gång. Som jag vanligen gör.

Så med en frusen kropp, det är i och för sig bara -29 nu, och trötta ögon kommer jag fortsätta min kväll i soffan. Under täcket. Med datorn i knät.

Ett tecken...kanske...

I morse var det alltså dags för att packa skolväskan och infinna sig på jobbet. Skolväskan har fått stå i min hall - som den ställdes före jul - fram tills i morse. Längst ner i väskan hittade jag följande lurviga klump. Fastklistrad på datafodralet.


Kan det vara ett teckan på att jag har tagit det lugnt och inte jobbat under min ledighet. Jo, kan så vara.

Jag tror att det var en avokado...kanske...

Saker som tar emot

Nu är det bistert ute. Jag känner mig inte speciellt angelägen att gå ut i -27.6 gradig kyla. Nog för att jag är förberedd. Jag har mina nya microfiberlångkalsonger, julklapp jajjemän, på mig idag. Samt byxor så klart. Dubbla tröjor. Letade fram fjolårets fodrade vinterskor. Och mina täckbyxor. Jag tror att jag är lite kär i täckbyxor. Vilken fantastisk uppfinning! Snart kommer jag att bylsa på mig alla dessa kläder, plus fodrad täckjacka, vantar och mössa - alla dessa kläder för att sätta mig i en varm bil och köra 2 mil. Och sen stanna inne hela dagen. Kanske lite overkill? Nä, frossan är inte att leka med. Den vill man inte ha in i kroppen. Börjar jag bli gammal?

En annan sak som tar emot är det faktum att jag sitter här vid datorn den här tiden på dygnet. Jag är vaken, pigg till och med, klar med alla morgonbestyr och har 45 min över. Hur kunde det ske? Efter att ha varit ledig i två veckor har jag hunnit vända på dygnet, tagit sovmorgon varje morgon så att säga. Och eftersom jag var ute på lokal i tisdags så sov jag länge i onsdags. S, T, K och jag satt även uppe halva natten och ignorerade att det var vardag idag. Trots detta, trots att jag med våld vände tillbaka dygnet, trots att jag knappt har sovit i natt, så är jag vaken, pigg och färdig för drabbning. Men det tar verkligen emot att fara till jobbet 45 min innan jag börjar.

Nya saker att ta itu med

Det här med facebook...jag har faktiskt inget försvar. Det är K som har lurat in mig i frestelsen. Hon lockade med söta killar. Och jag föll för något så enkelt.

En annan sak som jag ska ta itu med det här nya året är min fascination för män utan hår. Som Vin Diesel. Jag har även upptäckt att min lilla stad har ett lovligt utbud av män utan hår.

Träningen. Vinkar så i otakt med mig själv. Går vågor över min kropp. Ja, ni förstår...

Det värsta har hänt...

...jag har gått med i FaceBook!! Passar er så att inte himlen ramlar ner på oss idag.

Att lida pin är väl ändå att gå för långt?

Igårkväll fick jag ett infall av fåfänga. Eftersom det är vinter - och kallt! ska inte tjata om kylan men det är faktiskt jättekallt! - så känner jag mig blek och glåmig. Ansiktet har inte fått många solminuter på senaste tiden. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag såg solen sist. Måste vara länge sen. Det har i alla fall gjort att jag känner mig vinterblek och alla små skavanker syns mycket lättare. Till exempel de små - dock svarta - fjunen på överläppen. Det är inte så sexigt. Tycker jag. I alla fall inte på mig själv. Klockan halv 1 i natt var det också en bra idé att börja göra något åt det hela. Efter att ha letat runt lite i mitt överfulla badrumsskåp hittade jag ett gammalt paket med strip-wax. Jättebra, tänkte jag.

Nu så här i efterhand hade det varit enklare att gå till solariet idag. Och kanske hade det varit nyttigare att få lite onyttigt uv på sig än att använda mig av vax. Jodå, håren försvann. Så även bitar av huden. Och svullnad uppstod. För att inte tala om smärtan när jag ryckte bort remsan. Jag kunde som bara gå i säng och hoppas att det röda och svullna skulle gå över under natten.

Det hade ju inte varit så farligt om jag bara skulle stanna hemma idag. Dagen efter natten med remsan så att säga. Nej, idag har jag träffat en kompis för första gången på 3 år. Eller att det är "hemvändarkväll" på Havsbadet och jag ska dit.

Svullnaden är borta. Det rosa, ej längre rött tack och lov, går att sminka över :) Och nästa gång jag kommer på saker mitt i natten kanske jag ska skriva ner det på ett papper och läsa det nästa morgon. Är det fortfarande en bra idé kan det oftast vänta till nästa morgon för att utföra. Kanske.

Denna eviga kyla

I förrgår vred jag upp elementen på max. Plockade fram mina dunsockar och fyllde på soffan med en filt till. Det är ju så kallt! Jag fryser och fryser. Men varför klaga? Det är ju ändå mycket lättare att klä på sig om det är kallt än att klä av sig om det är för varmt.

Jojustja, det är meningen att du ska klicka på ordet was i förra inlägget... det blir roligare så :)

I was a virgin!

WAS!!!!

Wow!

4500 besökare på min lilla blogg :)

Ut med det gamla - in med det nya

Här ska städas. Jag ska putsa. Jag ska feja. Jag ska damma. Jag ska piffa och fluffa. Nu ska 2009års smuts ut ur lägenheten. Jag känner mig grymt motiverad för en storstädning idag. Det ska bli skönt!