...mer och mer och mer.

Just nu känns det lite som om jag befinner mig mitt i en sång av det lokala pojkbandet. Sången handlar om att vara fast i snön och att det hela tiden kommer mer och mer och mer. För så är det, snön den kommer bara mer och mer och mer.

Jag var inte på väg till Arjeplog men väl hem från Haparanda. Jag fick inte slut soppa men jag hittade ett dike. Klädseln var dock ganska lika... till skillnad från mannen i sången som till sin fasa hörde plogbilen så blev jag väldigt glad. Och hela tiden kom det bara mer och mer och mer.

Jag flög inte flera meter ut på en myr utan kunde stå på fina landbacken och titta på lastbilen som drog upp bilen(den 4-hjulsdrivna!)(som ändå valde att köra fast). Dock hade jag tappat lite känsle i händer och kinder. Och hela tiden kom det bara mer och mer och mer.

Och kanske kan jag också skylla på löneutvecklingen och brustna avtal för att jag inte kommer att göra om resan så snart. För en tripp till Haparanda är inte billigt. Alltid hittar man något. Och jag skojar inte, hela tiden kom det bara mer och mer och mer.