I mitt yrke går det ofta ut på att inspirera och övertyga eleverna om än det ena och än det andra. Det är inte alltid så att jag måste tycka om det jag gör utan det räcker med att jag får ungarna att tro att jag gillar det jag gör. Eller att det faktiskt är kul det vi gör.
På senaste tiden har jag övertygat ungarna om att jag håller på MODO. Och det kanske jag gör också. Eller så bryr jag mig inte så mycket så att jag faktiskt BRYR mig om hur det går i elitserien. Men det är fantastiskt vad jag kan övertyga eleverna! Det går inte en dag utan att nån kommer och kommenterar tabellen eller ger feedback på senaste matchen. Och det är jättegivande för min relation med sagda ungar. Jag vinner så mycket markt genom ett gemensamt intresse. Och kanske vinner jag mer genom att hävda att Foppa är Frälsaren och att MODO faktiskt ligger riktigt risigt till i serien. Kanske är det min hängivenhet för det "dåliga" laget som går hem. För jag tror inte de hade varit lika toleranta om jag hade hejat på HV71 eller annat lag som råkade ligga etta.
Tre av mina elever hejar stenhårt på just HV71 och ikväll var ju M-A-T-C-H-E-N med stora bokstäver. HV71 mot MODO. Utan Foppa. Som den släng av storhetsvansinne som ibland kan drabba mig sa jag att om MODO skulle vinna så skulle jag bjuda klassen på fika. Eftersom HV har dubbelt så många poäng och leder serien kändes det rätt lungt. Och eftersom inte Frälsaren spelar (han har ju ont. Någonstans. IGEN) så kändes det kört. Men icke! Då kliver ju Näslund in och fläskar in superbra spel och första målet. Och sen rasade ju målen in. 1-4 fördel MODO. Suck, bäst att kolla receptboken...För även om inte jag riktigt bryr mig så bryr sig ungarna om att jag ska leverera fika.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar