En kopp kaffe

I lördags skulle jag och K sammanstråla på stan för att ta en kaffe. Vi hade både släktkalas gå på först så vi bestämde oss för en kvällskopp. Det var ju ändå lördag. I våran stad har vi i stort sett bara två ställen som kan fungera som café - som inte ligger i en galleria och är på så sätt stängt om kvällen. Det ena stället är ett bageri så det har inte öppet på kvällstid så dit försökte vi inte ens bryta oss in. Det andra stället är ett café som har fullständiga rättigheter och borde således vara öppet kl 21 en lördagskväll. Men icke.

Det har öppnat ett nytt och piffigt ställe i centrala stan. En restaurag/nattklubb/bar. När vi inte lyckades få en kopp kaffe på ett café tänkte vi gå på det nya stället. Klockan var ju bara 21 och vi skulle ju lätt ha hunnit ta en kopp innan nattklubbsgästerna. Jodå, nog skulle vi få komma in där. Dock mot en avgift av 80:- Det skulle bli en rätt dyr kopp kaffe. Så vi gick vidare i vår jakt på kaffet.

Vi tog oss tvärs över stan igen. Det är ändå tur att vi inte bor i större stad än vi gör. Det var -20 grader och snålblåst. På andra sidan stan finns Stadshotellet. Där har jag druckit kaffe förut. De har även sköna skinnsoffor och det är rätt mysigt där. Men det var också stängt.

Eftersom våran stan är som den är så hade vi faktiskt bara tre möjliga ställen kvar att prova på. Vi räknade dock bort bensinmackarna och MAX. Nog för att dom har kaffe men ingen mysfaktor. Så vi gick vidare till nästa nattklubb/bar. Vakten tyckte synd om oss så han släppte in oss i lokalen och hänvisade oss till baren. När vi kom in fick vi dock kalla handen direkt. För det första hade dom inte öppnat - skulle öppna 22 och för det andra skulle det kosta 80:- att komma in där också. Vi tackade hjärtligast för det fina mottagandet och gick vidare. Vakten vinkade lite beklagande åt oss när vi passerade.

Av de två ställena som var kvar - en kinarasturang/klubb/bar/fjortismötesplats och en rätt nergången bar med allt för många original till stammisar så kändes båda lika illa. Lite som att välja mellan pest eller kolera. Vi gick till baren. Till vårat försvar så kan jag säga att vi inte frivilligt sätter våra fötter inne hos kinesen. I alla fall inte jag. Har inte varit där sen jag tog studenten.

Baren, då? Jodå, vakten hälsade glatt och släppte in oss i värmen. K jobbar åt staten så hon känner de flesta vakter i den här staden. Och eftersom vi var två frusna tjejer ute en lördag kunde vi även ta till det trumfkortet. Vi stapplad in till bartendern och beklagade oss över vår stads klena utbud på kaffe. Vi pratade ner alla hans konkurrenter och la upp det väldigt bra för honom att vara en bättre man än de andra vi varit hos. Och det funkade! Vi fick kaffe. Vi fick kaffe gratis. Även påtår. Vi satt där en stund och drack vårat kaffe och värmde upp våra kalla fötter. Underhållningen bestod av en väldigt berusad kvinna och hennes orch till kille. Lite senare föll kvinnan av barstolen. Det var underhållande. Orchen försökte svepa deras båda drinkar och deras båda öl innan de gick vidare. Det var också underhållande. Han söp sig faktiskt inte snyggare. När stammisarna började droppa in bestämde vi oss för att gå hem.

Men nu vet ni, om någon funderar på att göra något nytt i sitt liv, säga upp sig och starta ett café till exempel, så har vi väldigt få i den här staden.