Ner som en pannkaka

För några inlägg sedan tog jag upp det här med att ramla inför publik. Och hur ont det än gör så tänker man ändå "tänk om nån såg mig". Idag hände det inte mig.

Idag hände det min vän och kollega. Hon ramlade på skolgården. Mitt på skolgården. Hennes första tanke hade varit "shit, såg nån mig" och andra tanken hade varit "hm, benet är av". Ungefär samtidigt som hon insåg att benet var av så glömde hon också bort att oroa sig över om någon såg henne eller inte. För visst såg folk henne. Och det var ju då ändå tur. Hennes ben är av. Rejält av. Ortopeden kallade det dessutom för ett fult spiralbrott. Nu kan ju inte jag så mycket om benbrott, jag har aldrig själv råkat ut för det. Men jag kan tänka mig att det inte är nyttit med spiralbrott. Det är nog inte nyttit med benbrott alls...

Eftersom det började redan på skolgården - hon sövdes ner för att ambulanspersonalen skulle kunna lägg benet i stöd -bestämde vi att jag skulle följa med henne idag. Eftersom nån av oss måste hålla oss nykter och utan smärtstillande i kroppen och knoppen. För det var verkligen inte hon! Så nu har jag åkt ambulans, tittat på söta skötare på akuten (SÖT!!!), åkt ännu mer ambulas och varit till det stora sjukhuset i norr. Allt för att nu sitta hemma hos min kollega och dricka juice med hennes sambo. Jag har gjort ett överlämnande så att säga...Han har för övrigt feber.