Upp som en sol

Hur många gånger har du gjort något och sedan direkt tittat dig omkring för att se om någon såg dig? Sett dig omkring och hoppats att ingen såg dig, hoppats att du gjorde bort dig alldeles ensam. För om ingen såg dig så är det ju inte skämmit. Eller hur?

Vädret har varit lite si och så på sista tiden. Vi hade några dagar med riktigt kallt följt av några dagar med varmt och soligt väder. I min ände av landet betyder det vår... nåväl, de dagarna det var varmt hann vägarna bli bara och allt rasade från taken. Där inte solen smälte bort allt så gjorde det i alla fall allt till blankis. Och på det har det snöat 10cm som de senaste tre dagarna har smält till ett fint lager -ovanpå isen.

I tisdags skulle jag stiga ur bilen. När jag la över vikten på mitt vänstra ben så försvann allt fotfäste. Och helt plötsligt så låg jag med halva mig på isen under bilen och mitt högra ben kvar inne. Vad gör man i det läget? Jo, skyndar sig upp, tittar sig omkring, medan man borstar bort all snö, och hoppas att ingen såg på. Suck, i mitt fall var det knappast troligt...jag stod parkerad på en innergård med fyra stora fyrvåningshus tornande över mig. Med allas balkonger vända mot mig. Men jag höll god min. Det var inte förrän inne i trapphuset som jag tillät mig att sänka garden och tycka lite synd om mig. Både för fallet och för att jag gjort bort mig.